Ungefär som att allt skulle vara över
Visst har jag skrattat och varit glad från och till, men paniken, ångesten och tröttheten framför allt har blivit värre och värre. Ibland när jag vaknar vill jag verkligen inte kliva upp, det är inte så att jag vill dö eller så, men jag känner mig alldeles tom innuti, som att det inte finns något mer än mörker. Minsta lilla motgång känns som en undergång och jag stressar upp mig över bagateller. Det är svårt att beskriva känslan och hur allt började, men nu känner jag mig verkligen förstörd. Så fort tankarna börjar snurra känns det som att det knyter sig i magen och jag vet inte alls vart jag ska ta vägen, livet saknar helt plötsligt den glans jag tycker alltid fanns där i bakgrunden förut. Nej jag orkar inte bära det här själv mer.
Jag kan inte beskriva känslan av att kroppen och knoppen helt plötsligt bara lägger av. Allt bara låser sig. Det här kommer ta flera veckor och alla de dagar, kvällar och nätter som finns längs vägen, kommer jag att ligga sömnlös. Tårarna kommer fast jag inte ens känner några känslor, och det gör att jag blir ledsen utan att egentligen ens vara ledsen.
Jag vill verkligen inte gnälla, eller att någon ska tycka synd om mig, men nu finns det verkligen ingen kraft att ta av längre. Jag ser mig själv som en glad och positiv tjej med en sådan där glöd, men när jag tänker efter så var det vääldigt länge sedan jag hade en sådan glöd. Att behöva på riktigt, på allvar tro att varje dag kan vara ens sista, eller att mamma och pappa kanske råkar illa ut, eller någon annan nära mig, det är stress, stress som inte går att vila från. När jag tänker på hur jag bara har fortsatt det här knaggliga livet så kan jag gråta i flera timmar för jag tänker på vad fan jag har gjort mot mig själv trots att pysket sa till för flera år sedan. Jag som mest av allt vill andra och mig själv bara väl?
Ibland tror jag har förstört mitt liv, men jag tror mig själv vara en ovanligt stark och tålig person och det känns därför ändå som att jag kommer ta mig igenom det här. Det ironiska är att det var just de tankarna som satte mig i den här situationen.
Kan du förstå hur det känns att bära med sig? Okej att man kan ha ett brutet ben, men tänk dig att vara knäckt i skallen? Så att det enda du känner är oro, ångest och panik? Ett enda råd har jag utifrån de tusen erfarenheter jag har fått runt ikring det här: Var försiktig med vilka människor du släpper in på livet. En enda person kan sänka hela ditt fucking liv.
Från och till är det okej. Jag skrattar varje dag och vill fortfarande göra saker. Det är bra. Men det beror vädligt mycket på mitt umgänge. Så länge jag inte känner press, stress eller prestationskrav från dom jag är med så mår jag okej ändå tills natten kommer och alla andra har somnat. Ibland kan jag också sova! Men oftast kan jag bara slumra.
Gud vad skönt att ha skrivit ner det här. Och jag avslutar med en smily så att ingen tror att jag är apatisk eller emo. :) så där ja. Tror till och med att jag gör en till. :)
Jag vill verkligen inte gnälla, eller att någon ska tycka synd om mig, men nu finns det verkligen ingen kraft att ta av längre. Jag ser mig själv som en glad och positiv tjej med en sådan där glöd, men när jag tänker efter så var det vääldigt länge sedan jag hade en sådan glöd. Att behöva på riktigt, på allvar tro att varje dag kan vara ens sista, eller att mamma och pappa kanske råkar illa ut, eller någon annan nära mig, det är stress, stress som inte går att vila från. När jag tänker på hur jag bara har fortsatt det här knaggliga livet så kan jag gråta i flera timmar för jag tänker på vad fan jag har gjort mot mig själv trots att pysket sa till för flera år sedan. Jag som mest av allt vill andra och mig själv bara väl?
Ibland tror jag har förstört mitt liv, men jag tror mig själv vara en ovanligt stark och tålig person och det känns därför ändå som att jag kommer ta mig igenom det här. Det ironiska är att det var just de tankarna som satte mig i den här situationen.
Kan du förstå hur det känns att bära med sig? Okej att man kan ha ett brutet ben, men tänk dig att vara knäckt i skallen? Så att det enda du känner är oro, ångest och panik? Ett enda råd har jag utifrån de tusen erfarenheter jag har fått runt ikring det här: Var försiktig med vilka människor du släpper in på livet. En enda person kan sänka hela ditt fucking liv.
Från och till är det okej. Jag skrattar varje dag och vill fortfarande göra saker. Det är bra. Men det beror vädligt mycket på mitt umgänge. Så länge jag inte känner press, stress eller prestationskrav från dom jag är med så mår jag okej ändå tills natten kommer och alla andra har somnat. Ibland kan jag också sova! Men oftast kan jag bara slumra.
Gud vad skönt att ha skrivit ner det här. Och jag avslutar med en smily så att ingen tror att jag är apatisk eller emo. :) så där ja. Tror till och med att jag gör en till. :)
pyssel
jag vet att jag är ganska dålig på att uppdatera min blogg,
men jag ska bli bättre, jag lovar, för nu har jag liksom börjat komma
igång och tycker att det är roligt att "pyssla" med den :)
men jag ska bli bättre, jag lovar, för nu har jag liksom börjat komma
igång och tycker att det är roligt att "pyssla" med den :)
photoshop.
jag skulle vilja ha hjälp med hur man skaffar photoshop.
ja, allt om photoshop alltså :P
ja, allt om photoshop alltså :P
hjälp!
hur får man sin profilbild större? :)
mhm
tada. hjälp mig!
någon som vill vara snäll och hjälpa mig?
:)
någon som vill vara snäll och hjälpa mig?
:)
